Innehåll:
- Introduktion/Syfte
- Dagens sjukvårdsverklighet i Region Stockholm
- Mål
- Problem
- Förslag till en förbättrad vård
- Finansiering och resurser till hälso- och sjukvården
Sammanfattning
Den nuvarande borgerliga ledningen i Region Stockholm har utvecklat en marknadsvård vars
effekter strider mot hälso- och sjukvård-slagens grundprinciper: Människovärdesprincipen (vård ska
ges på lika villkor för hela befolkningen oberoende av personliga egenskaper och funktioner i
samhället); Behovs- och solidaritetsprincipen (den som har störst behov av vård ska ges företräde i
vården och resurseffektivitetsprincipen (hälso- och sjukvård ska bedrivas kostnadseffektivt, men
kostnadsöverväganden i det enskilda fallet bör först göras när de två ovanstående principerna använts).
I detta diskussionsunderlag för en bättre hälso- och sjukvårds-politik i Stockholm beskriver vi först hur
privatisering och införande av marknadsstyrning bidragit till den brist på vårdplatser och det kaos på
akutmottagningar som beskrivits bl.a. av sjukvårdsuppropet i Stockholm. Vi beskriver också hur
privatisering av den öppna vården inom lagen om valfrihetssystem (LOV) gjort att primärvården och
dess brist på områdesansvar inte fungerar, och hur vårdkedjor splittras så att särskilt patienter med
komplicerade sjukdomar hamnar ”mellan stolarna” och får långsam, splittrad och dålig vård.
Därefter beskriver vi alternativen som en socialdemokratisk ledning skulle kunna genomföra:
Förstärkning av akutvården med fler vårdplatser och mer resurser till akutmottagningarna
• Förstärkning av den områdesbaserade primärvården så att invånare i alla områden i Stockholm
har tillgång till en fungerande vårdcentral och primärvårdsläkare
• Förändring av resursanvändningen och personalpolitiken i Stockholm så att sköterskor (och
barnmorskor) och läkare ges anställningsförhållanden och löner så att de kan anställas i vården
av de mest sjuka och mest behövande i akutvård, förlossning, vård av äldre mm.
• En nationell samordning av den slutna och öppna specialistvården så att invänare från hela
Sverige och alla delar av Stockholm får samma tillgång till kompetens och vårdplatser när de
blir svårt sjuka
• En bättre organisation för kunskapsutveckling och utbildning av medarbetare i sjukvården där
den splittrade privata vården som försvårar forskning och utbildning ersätts med en samordnad
organisation som främjar kunskap och utbildning.
• Dessa förändringar som ger bättre vård för alla i Stockholm och med sjukvårdslagens etik som
grundval kräver en förändring av det system (LOV) som prioriterar vårdföretagens verksamhet
och vinster framför vården av patienter, och särskilt de svårast sjuka.
• De vinsterna till vårdföretag och kostnaderna för den enorma byråkrati som behövs för att
sköta de mer än 4000 avtalen med olika företag och vårdgivare i Stockholm ska i stället
användas till akutmottagningar och vårdplatser, till primärvård och till en öppen
specialistvård som hänger ihop i fungerande vårdkedjor. Detta kan åstadkommas genom att
avtalen enligt LOV gradvis ersätts med välfungerande enheter som drivs av ideella
organisationer (utan vinstmotiv), av mer offentligt driven vård och av privat vård som köpts
upp så att alla områden i Stockholm får tillgång till kvalificerad vård.
Sammantaget beskriver vi alternativen till nuvarande regionlednings oetiska och ineffektiva
vårdorganisation där alla invånare får tillgång till en god och tillgänglig vård som följer hälso- och
sjukvårdslagens etiska riktlinjer
3
Vi som arbetat med detta program är
Kjell Elefalk, medlem i S-föreningen Reformisterna
Staffan Englund, tidigare avdelningschef i Stockholms läns landsting
Kent “Renen” Johansson, medlem i byggsossen och S-föreningen Reformisterna
Lars Klareskog, läkare specialistsjukvård
Marianne Lindell Fjaestad, leg psykoterapeut, fd ordf i S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa
Håkan Nordgren, primärvårdsläkare
Anders Norman, primärvårdsläkare, folkhälsovetare
Elisabet Svenungsson, läkare specialistsjukvård
Lars Tocklin, specialistsjuksköterska
Sten Wiktorsson, tidigare planeringschef vid Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns
landsting
Vi är alla socialdemokrater och medlemmar i den socialdemokratiska föreningen “Bättre och Jämlik
Hälsa”. Några av oss är dessutom aktiva i lokala arbetarekommuner samt medlemmar i S-föreningen
Reformisterna. Sven-Eric Bergman, tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör i Stockholms läns landsting
och Göran Dahlgren, f.d. chef för socialdepartementets sjukvårdsenhet har varit referenspersoner och
givit synpunkter på dokumentets innehåll.
- Introduktion/Syfte
Detta dokument har flera syften;
För det första vill vi visa att den moderatledda regionen under 16 år fört en politik som har inneburit
att både hälsoläget och möjligheterna att få god vård för invånarna i regionen försämrats på ett
avgörande sätt. Ansvariga för detta är de borgliga partierna tillsammans med miljöpartiet.
Ansvarsutkrävandet försvåras emellertid eftersom regionvalen inte ägnas lika stor uppmärksamhet
som kommunal- och riksdagsval. Många medborgare saknar också kunskap om vilka partier som styr
regionen.
För det andra vill vi visa att det går att vända denna orättvisa politik. Vi kan skapa en hälso- och
sjukvård som är bättre och mer jämlik och vi ger här konkreta förslag på hur detta kan gå till.
Centralt i vår argumentation för en ny hälso- och sjukvårdspolitik är att den nuvarande ledningen
bryter mot den av riksdagens beslutade hälso- och sjukvårdslagen genom att prioritera vårdföretags
möjligheter att bedriva vinstdriven och privatfinansierad vård framför behoven hos de mest allvarligt
sjuka som inte får plats på akutsjukhusen utan tvingas vänta och ibland avlida i de överbelastade
akutmottagningarna. Prioriteringen av vårdföretag på bekostad av de mest sjuka patienterna sker trots
protester från sjukvårdsanställda och patientföreningar. Och ju längre tid detta pågår desto svårare är
det att komma till rätta med problemen och vissa förändringar kan till och med vara irreversibla.
De förslag till förändring som vi ger i detta dokument innebär en fortsatt valfrihet vad gäller val av
läkare och vårdcentral. Vi föreslår också mer resurser till akutsjukvården för att åstadkomma en mer
tillgänglig och bättre vård för de allvarligaste sjuka. I vårt förslag ersätts dagens splittrade och
ineffektiva vårdvalsystem med väl finansierad och områdesbaserad primärvård och fungerande
vårdkedjor. Detta kan ske dels omedelbart genom att tillföra resurser till akutsjukvården, dels
successivt genom att överföra medel från de kostnadsdrivande vårdvalen och vårdföretagens vinster
till akutmottagningar, vårdplatser, primärvård samt en bättre fungerande öppen specialistvård.
Vårt mål är en god och behovsbaserad vård på lika villkor för hela befolkningen.
- Dagens sjukvårdsverklighet i Region Stockholm
Som en introduktion visar vi några av sjukvårdsuppropets ”vittnesmål” (tillgängliga på
https://www.sjukvardsuppropet.se – vittnesmålsboken) som beskriver hur invånarna i Region Stockholm
drabbas av den nuvarande blågröna ledningens misskötsel av sjukvården i regionen:
Vittnesmål 13: Jag är jour på intensivvårdsavdelning. Det är fullt och överbelagda vårdavdelningar.
Medicinjouren ringer och har en dålig patient på sin avdelning. EKG visar pågående
hjärtmuskelflimmer, vilket kan vara dödligt. Men patienten är vaken och pratbar. Fler akut dåliga på
min avdelning varför både jag och bakjour inte har en enda möjlighet att lämna avdelningen. Övrig
intensivvårdskapacitet också upptagna på larm. Patienten får omhändertas på avdelning utan
övervakning av en stackars gråtande medicinjour. Fruktansvärt! /Läkare, vårdavdelning
Vittnesmål 14: En kvinna med fullgången graviditet. Långdraget förlopp i förlossning. Överfull
förlossning, barnmorskorna sprang mellan salarna. Plötsligt dåliga fosterrörelser hos kvinnan. Jag
var upptagen med en annan urakut patient. Bakjouren opererade. Så fort jag var klar sprang jag till
henne och konstaterade urakut snitt. Slet ut ett livlöst, blått och slappt barn. Att möta blicken hos det
barnlängtande paret var fruktansvärt. Barnet hade möjligtvis kunnat överleva om det fanns fler
barnmorskor och läkare som kunnat ingripa tidigare. /Läkare, förlossning
Vittnesmål 15: En patient med stroke skulle läggas in på vår avdelning för att få omedelbar
blodförtunnande behandling mot sin stroke. Vi hade fullt och därför fick patienten läggas på vår
intilliggande avdelning där personalen är mindre vana vid denna behandling. En viktig del av rutinen
är att genomföra regelbundna kontroller. I detta fall missade personalen (eftersom de inte kände till
rutinen) ett par kontroller. Plötsligt upptäcker personalen att patienten blivit medvetslös. En akut
skiktröntgen genomförs: patienten har fått en stor hjärnblödning av behandlingen. /Läkare,
vårdavdelning
Vittnesmål 22: En äldre patient sökte till akuten för feber och ont i ryggen. Hen hade inga kroniska
sjukdomar, var pigg för sin ålder och klarade sig i hemmet helt utan hjälp. Infektionsproverna var
mycket höga, men patienten kunde gå och var inte helt förvirrad. Vid en rimlig platssituation hade
patienten kunnat läggas in för övervakning ett dygn eller två, för att se att antibiotikan man valt
fungerade väl. Detta är i synnerhet viktigt hos äldre som är sköra. Istället skickades patienten hem
med tabletter och uppföljning med återbesök om tre dagar, det var det bästa akutläkaren då kunde
ordna med. När jag träffade patienten på återbesöket hade antibiotikan inte haft effekt, infektionen
hade stängt av njurarna och patienten var mycket illa däran. Nu fick hen en vårdplats, men tyvärr var
det för sent. Patienten dog några dagar senare. /Läkare, akuten
Vittnesmål 53: Arbetar kväll på akuten. Det är totalt ca 100 opåtittade patienter. Det är kaos och fullt
på huset. Precis när jag börjat ser jag en äldre patient som mår dåligt. Hen har påtagligt svårt med
andningen och ligger med syrgas. Det visar sig att ingen förutom triaget (förstasorteringen) träffat
patienten. Hen drabbas ca 60 sekunder senare av hjärtstopp. IVO- och lex Maria anmälan gör förstås.
Men vad spelar det för roll. Överbelastad vård och för lite personal! /Läkare, akuten
Gemensamt för de 400 vittnesmålen är att akutsjukvården i Stockholm har för få vårdplatser och
underbemannande akutmottagningar, att primärvården är underbemannad och att vårdkedjorna inte
fungerar. Denna verklighet har länge varit känd för de som arbetar i vården. Vi vill analysera
orsakerna till, och kunna föreslå förändringar för att ändra denna oetiska och förfärliga verklighet som
sjukvårdsuppropets vittnesmål beskriver. Det behövs dels omedelbara resurser till akutsjukvården och
primärvården, dels en genomgripande förändring av den sjukvårdsstruktur som gjort dessa
missförhållanden möjliga anser vi.
2 Mål
2.1 Etik och Sveriges hälso- och sjukvårdslag
En socialdemokratisk sjukvård ska utgå från ett folkhälsoperspektiv och de etiska riktlinjer som
formulerats av Sveriges riksdag och godkänts av samtliga riksdagspartier:
”1. Människovärdesprincipen: Vård ska ges på lika villkor för hela befolkningen oberoende av
personliga egenskaper och funktioner i samhället.
- Behovs- och solidaritetsprincipen: Den som har störst behov av vård ska ges företräde i vården.
- Resurseffektivitetsprincipen: Hälso- och sjukvård ska bedrivas kostnadseffektivt, men
kostnadsöverväganden i det enskilda fallet bör först göras när de två ovanstående principerna
använts.”
Alla medborgare som kontaktar vården ska erhålla en god och säker vård som utgår från en
kunskapsbaserad grund. Om prioritering i det enskilda fallet behöver göras ska den patient som har
störst behov prioriteras. Såväl individer som befolkningsgrupper som har störst behov ska prioriteras.
Vårdens aktörer ska ha ett gott samarbete och eftersträva en effektiv vård som ges på rätt vårdnivå.
2.2. Folkhälsoarbete och prevention
Individens hälsa beror både på faktorer utanför sjuk- och hälsovården och på hur sjukvården i sig
fungerar. Kunskaper om orsaker till sjukdom och ojämlikhet i hälsa kan och bör skapas i hälso- och
sjukvården som också har ett ansvar att förmedla denna kunskap till alla delar av samhället för att
förbättra prevention och folkhälsofrämjande verksamhet i allmänhet.
2.3 Mål med sjukvården ur patientperspektivet –- en tillgänglig vård för alla patienter av
personal med rätt kompetens
Som patient, invånare och anhörig i Stockholmsregion ska du kunna förvänta dig en bättre vård och
omhändertagande än den som erbjuds idag.
Du ska bli bemött med respekt och förståelse för din situation oavsett social ställning och
bostadsort.
• Du ska få tillgång till den bästa tillgängliga kunskapen om din sjukdom och dess behandling.
• Du ska prioriteras och få snabb vård om din sjukdom är allvarlig.
• Du ska ha tillgång till god primärvård och få möjlighet till fast läkarkontakt var du än bor. Om
du remitteras till specialistvård är det primärvårdsläkaren som är patientansvarig för dig om ni
inte kommer överens om annat.
• Du ska vara garanterad en vårdplats om du är allvarligt eller akut sjuk eller inte klarar att bo
hemma.
• Du ska omhändertas snabbt om du måste uppsöka akutmottagningen.
• Du ska kunna få en skyddad sängplats om du är utsatt för hot eller misshandel. Detta ska ske i
samverkan med kommunen.
• Du ska få tandvård med högkostnadsskydd. Socialdemokraterna arbetar på att tandvård ska
ingå i den allmänna sjukförsäkringen
2.4 Personalperspektivet
Som anställd ska du kunna förvänta dig:
En bättre personalpolitik.
• Ett stärkt professionellt vårdansvar.
• Respekt för ditt yrkeskunnande
• En trygg anställning
• En lön som speglar din erfarenhet och ditt ansvar
3. Problem
Hälsoklyftorna i Stockholmsregionen har under en lång tid ökat som en följd av en ökad segregering i
samhället med minskade möjligheter till goda hälsovanor för socialt utsatta och en brist på jämlik
tillgång till god vård i Stockholmsregionen och i Sverige
Vårdvalssystemet har inneburit ojämn fördelning av läkare och sjuksköterskor i landet och i
Stockholmsregionen, en underfinansierad och dåligt fungerande akutvård och splittrade vårdkedjor.
Detta beror på att de företag som driver vårdvalsenheter i Stockholm enligt LOV lagen ges företräde
till skattefinansierad ersättning, och de har därmed kunnat rekrytera läkare och sköterskor från
akutvården i Stockholm och från Sverige i övrigt då de kan erbjuda högre löner och bättre arbetstider
än på akutsjukhusen. Användningen av LOV har på så sätt orsakat personalbrist i vården av de svårast
sjuka bl.a. på akutsjukhusen både i Stockholm och i övriga Sverige. Detta är resultat av att lönsamhet
prioriteras framför behov. Den fria etableringsrätten gör det dessutom omöjligt för primärvården att
utöva sitt områdesansvar och splittrar vårdkedjor. Privatförsäkringar skapar ojämlikhet och oetisk
prioritering av sjukvårdsresurser.
Vinstdriven vård tillsammans med privata försäkringslösningar har inneburit att de tre etiska
riktlinjerna i hälso- och sjukvårdslagen inte har kunnat upprätthållas. Som en följd av den vinstdrivna
vårdens expansion har vård på lika villkor (människovärdesprincipen) inte kunnat upprätthållas till
fullo. Det har i sin tur bidragit till att skillnader i hälsa över tid markant har ökat i regionen.
Behovsprincipen har brutits i och med att privatförsäkrade patienter givits förtur till vård och att
resurser till privata vårdvalsenheter tillåtits öka mer än resurserna till akutsjukhusen där de svårast
sjuka tas om hand. Överetablering har skett av vissa privata vårdenheter där så är lönsamt samtidigt
som andra områden blivit underförsörjda, vilket strider både mot principerna om människovärde och
resurseffektivitet. Det är alltså uppenbart att den borgerliga ledningen i Region Stockholm inte följer
hälso- och sjukvårdslagen.
Problemen i detalj.
I. Primärvårdens problem
• Lokalisering av primärvårdsenheter har gjorts av vårdföretag med vinstmotiv, inte på bas av
sjukvårdsbehov i befolkningen. Detta har gjort att primärvården i många områden inte har
tillräckliga resurser att ge en god vård och inte kan fullgöra ett områdesansvar.
• Primärvården är generellt underfinansierad, delvis pga att privata vårdföretag i den öppna
specialistvården prioriteras.
• Detta har lett till underbemanning fram för allt av läkare men också av annan personal och där
denna underbemanning är störst i områden med störst medicinska behov.
• Ersättningen tar inte tillräcklig hänsyn till vilka hälsoproblem som finns i olika områden
II. Den öppna specialistvårdens problem
• Huvuddelen av den öppna specialistvården i Stockholm drivs idag av privata vårdföretag
vilket lett till en mycket ojämn lokalisering av öppen specialistvård med dålig tillgång till vård
i många områden, bla. i utsatta områden där det finns stora vårdbehov.
• Frånvaron av demokratisk kontroll över den öppna specialistvård som drivs av privata
vårdföretag gör att vården blir splittrad, vårdkedjor fungerar dåligt och att många patienter,
särskilt de med komplicerade vårdbehov och flera sjukdomar, hamnar ”mellan stolarna” och
får otillräcklig vård.
III. Akutsjukhusens problem
Akutsjukhusen är underfinansierade och har under många år av borgerligt styre fått
otillräckliga resurser, samtidigt som behoven ökat med ökande och åldrande befolkning och
ökande medicinska möjligheter.
• Detta har lett till brist på resurser att rekrytera och behålla sjuksköterskor som istället lockats
till de mer välbetalda tjänsterna hos de privata vårdbolagen som istället för sjukhusen fått
ökade resurser från regionen .
• Brist på resurser till sjukhusen med bl.a. brist på sjuksköterskor har lett till dagens situation i
Stockholm med stor vårdplatsbrist och därmed köer och överbelastning på
akutmottagningarna, något som har stor betydelse för alla medborgare i Stockholm, men mest
för de allvarligast sjuka. De överfulla akutmottagningarna och bristen på vårdplatser har
orsakat ett antal dödsfall i Regionen. Denna ökade dödlighet har också visats vara unik för
Region Stockholm i jämförelse med övriga Sverige.
• Överföringen av resurser från akutsjukhusen till de privata vårdföretagen har dessutom lett till
att många läkare sökt sig till mer välbetalda och mindre jourtyngda arbeten i vårdvalsenheter
vilket lett till brist på erfarna specialister i flera specialiteter på sjukhusen,
• Brist på barnmorskor i förlossningsvården är också en följd av att många erfarna barnmorskor
rekryterats från förlossningsvården till privata vårdföretag med högre löner och utan
jourtjänst.
• Patientsäkerheten blir bristfällig pga av alla dessa problem i akutsjukvården..
• Vården har blivit uppsplittrad och svåröverblickbar pga privatiseringen av stora delar av den
öppenvård som behöver kunna samverka väl med sjukhusen i fungerande vårdkedjor.Att olika
jounalsystem tillåts och används försvårar ytterligare samordningen.
• Medarbetarnas möjligheter att tillämpa sina professionella kunskaper har minskat i takt med
att ”new public management ”, dvs en detaljerad ekonomistyrning, införts som
organisationsform.
• Möjligheterna till kompetensutveckling begränsade
IV. Ytterligare problem
• Problem för utbildningen av läkare, sköterskor både inom grund och vidareutbildning när
vårdkedjorna har brutits och forskning och utbildning, bl.a. vidareutbildning av läkare och
sköterskor, i praktiken inte bedrivs inom de privata vårdföretagen.
V. Specifika problem skapade av LOV. (Lagen om Valfrihetssystem)
Oetiska prioritering i sjukvården då ersättningen till vårdvalsenheterna systematiskt och under
många år prioriterats och har därför ökat mer än ersättningen till akutsjukhusen.
• Vårdföretag kan bedriva obegränsad vård inom en viss specialitet med offentlig
skattefinansierad ersättning, något som minskar resurserna för dem med de mest allvarliga
sjukdomarna som också behöver akutsjukvårdens resurser
• Orättvis fördelning av personal i sjukvården inom regionen och hela landet genom att
välfinansierade vårdföretag inom vårdvalsystemet kan rekrytera sjuksköterskor och läkare från
akutsjukhusen i regionen och från sjukvård i hela landet.
• Personalpolitiken har underminerats vilket lett till brist på personal och rekryteringsproblem
medbrist på kompetent personal inom sjukhusvården
Vården har blivit uppsplittrad och svåröverblickbar, vilket försvårar mest för dem med störst
vårdbehov
• Inom primärvården måste LOV tillämpas, dvs den är en tvingande privatiseringslag, något
som leder till att lokalisering och drift av primärvård till stor del bestäms av privata
vårdföretag, något som försvårar områdesansvar och lokalisering av primärvård efter behov.
• Kostnaderna för sjukvård i Region Stockholm har ökat, till stor del drivet av de ökade
utgifterna för vårdvalen och den ökade byråkratisering och administration som har skapats för
att administrera de mer än 4000 avtalen i det privatiserade sjukvårdssystemet.
• Möjligheterna för utbildning av läkare samt klinisk forskning har försämrats.
• Det medicinska professionella inflytandet har begränsats
• Den demokratiska styrningen av vårdens innehåll och omfattning
minskar. Aktiebolagsformen för de privata vårdföretagen innebär även begränsningar i
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Dessutom försvårar aktiebolagslagen dialogen
mellan ansvariga politiker och olika professionella grupper.
• På sikt är risken överhängande att etablerandet av privata vinstdrivna vårdenheter också leder
till etablerandet av privata finansieringslösningar för ytterligare delar av sjukvården. Detta kan
på sikt urholka förtroendet och betalningsviljan för den offentliga vården och leda till en än
mer splittrad, ojämlik och ineffektiv vård.
• Risken är att ett ledarskap som styrs av allmänintresset (public service) ersätts av ett ledarskap
som prioriterar vinstintresset.
• Det professionella handlingsutrymmet minskar. Krav på vinst och lönsamhet innebär ofta att
läkare och annan kvalificerad vårdpersonal kan få svårt att prioritera viktiga insatser, som inte
ger full ersättning i nuvarande system. Det betyder att möjligheterna att säkerställa en
behovsbaserad vård minskar.
• Risk finns att den blågröna ledningen i Region Stockholm också vill privatisera
universitetssjukhus och att förvandla Södersjukhuset till ett vinstdrivet privat sjukhus. Risken
är därmed stor för ytterligare splittring av vård och kunskapsutveckling i regionen
VI. Problem skapade av att vårdkoncerner prioriteras över idéburen vård
För vårdföretag som verkar inom ramen för LOV innebär det att en patient med privat
försäkring får förtur framför en oförsäkrad patient.
• Vårdkoncerner har köpt upp mindre vårdenheter vilket lett till att de flesta vårdvalsenheterna
nu kontrolleras av stora företag där de anställda måste följa instruktioner från en ledning i
aktiebolag som har vinst som överordnat mål.
VII. Patienter med privatförsäkring går före i kön.
• Privata sjukvårdsförsäkringar och blandning av privat och offentlig sjukvård ger
undanträngning av oförsäkrade och förtur till vård för dem som betalar extra
• Den försäkrade patienten kommer snabbare fram till den offentliga vården i det fall läkaren i
vårdföretaget skickar remiss till den offentliga vården, tex för en operation.
• Det är bara relativt friska invånare (ofta med god ekonomi) som har möjlighet att få en privat
sjukvårdsförsäkring,
• Denna verksamhet strider mot den etiska grunden för vår sjukvård och mot hälso- och
sjukvårdslagen i och med att de som är ganska friska och inte har kronisk sjukdom kan skaffa
sig förtur i vården framför äldre och mer allvarligt sjuka.
VIII. Byråkratisering/personalfrågor
• Den nuvarande ”Stockholmsmodellen” ger upphov till en enorm byråkratisering som tar
resurser från vården
• Ökat marknadsinslag har medfört att antalet administrativa tjänster ökat kraftigt (fler
administrativa tjänster än tjänster i vården har skapats under de år som marknadsbaserade
vården bedrivits i Stockholm). ’
• Vårdavtal kräver avtalshandläggare, fakturagranskare, controllers, jurister med flera, Region
Stockholm hanterar ca 4 000 avtal.
• Den offentliga vården måste dokumentera all sin verksamhet i ett ” konstgjort” köp-säljsystem. Denna utveckling löper stor risk att fortsätta och förvärras ju fler kontrollsystems som
måste sättas upp för att hindra att de privata företagen inte följer alla de regler som behövs för
att minska missbruk i systemet.
4. Förslag till en förbättrad vård
Hälso- och sjukvården är ett övergripande system på nationell, regional och lokal nivå. Därför bör
beslut i vissa frågor avgöras på både nationell och regional nivå.
I. Primärvården
Avgörande för att hälso-och sjukvården ska fungera väl är att första linjens primärvård är utbyggd och
har resurser. Bristerna är idag omfattande. Därför krävs en förstärkning av primärvårdens ställning
inom vårdsystemet. Det bör ske genom att primärvården och vårdcentralerna ges ett områdesansvar
samtidigt som patienterna även fortsättningsvis kan välja vårdgivare. Alla patienter som önskar ska
erbjudas fasta läkarkontakter, vilket erfarenhetsmässigt skapar större trygghet och bättre vård. Mobila
vårdteam för äldre bör etableras.. Samtidigt är det nödvändigt att äldreboendena får tillgång till fasta
läkare, helst via primärvården. Att det är nödvändigt visade sig inte minst under pandemin.
Primärvårdens områdesansvar innefattar även patienter på äldreboenden. För att klara detta uppdrag
behövs en resursmässig förstärkning av primärvården i synnerhet i underförsörjda områden. I
dagsläget är det vanligt att distriktsläkare har 2 200–2 400 listade patienter. Ett rimligt listningstak bör
vara 1 100 (också rekommenderat av Socialstyrelsen). Det höga arbetstrycket har medfört att det inte
finns tid för verksamhetsutveckling inom primärvården. I ett längre perspektiv är kontinuerlig
verksamhetsutveckling på vårdenheterna nödvändig ur kvalitets- och effektivitetssynpunkt.
Samverkan med specialistvården bör utvecklas så att patienter erbjuds en fungerande
vårdkedja. Specialistläkare kan finnas lokalt på primärvårdsenheter inom gynekologi, barn, ortopedi
med flera.
Närakuter, läkarmottagningar och husläkarjourer måste etableras utifrån en behovsbedömning och i
samråd med primärvården. Etablering av närsjukhus i regionen bör övervägas varvid innehåll och
storlek med mera måste anpassas utifrån lokala förutsättningar.
Ansvaret för första linjens psykiatri ligger på patientens husläkarmottagning. Gedigen
psykiatrisk/psykologisk/psykoterapeutisk kunskap borde därför finnas på husläkarmottagningarna på
samma sätt som kunskap finns om somatiska sjukdomar. För att snabbt fånga upp psykisk ohälsa och
öka tillgängligheten bör särskilda husläkarmottagningar i området öppna speciella mottagningar där
patienten kan få omedelbar rådgivning i nära samarbete med husläkarmottagningarna så kallade
mentalhälsocentraler.
Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP bör knytas nära elevhälsan och elevvården bör byggas ut så att
alla skolor har en obligatorisk elevhälsa. Det gäller även friskolor. BUP måste samarbeta nära
kommunerna, skolan och Region Stockholm. Fler mottagningar ska etableras. BUP ska i första hand
ge behandling och i andra hand göra utredningar. Skolorna bör ge eleverna hjälp vid svårigheter utan
en tvingande diagnos (enligt skollagen 3 kap 2 §), vilket kommer att minska behovet av utredningar
vid BUP. Eftersom det gäller den politiskt prioriterade gruppen barn och unga med psykisk ohälsa bör
väntetid om en månad sättas som mål. Forskning och utbildning bör knytas till BUP i likhet med
Ericastiftelsen. Första linjens psykiatri bör utvecklas, och väntetiderna förkortas framför allt för barn.
II. Sjukhusvården
Akutsjukvården måste förstärkas med flera vårdplatser, utökad personal och mer resurser till
akutmottagningarna. Större intagningsavdelningar bör inrättas i anslutning till akutmottagningarna.
Det skulle underlätta en säker behandling av varje patient, särskilt när ytterligare utredning behövs.
Genom fler vårdplatser kommer också patienter att kunna vårdas på ”rätt” avdelning där särskild
kompetens finns, i stället för som idag ofta att vårdas på en avdelning där ”plats råkar finnas” men
kompetensen inte är den rätta (patienten kallas då kallas ibland ”satellitpatient”).
Beläggningsgraden för vårdplatser bör vara 90 procent. För att uppnå målet krävs ytterligare minst 200
nya vårdplatser och ytterligare IVA-platser i regionen och personalförstärkningar för detta. På det
sättet kan man undvika de dödsfall som under senare år inträffat i Stockholm pga otillräckligt
fungerande akutmottagningar och alltför få vårdplatser.. Ambulansverksamheten behöver också
förstärkas för att kunna klara sitt uppdrag.
Utifrån patientens perspektiv måste de olika verksamhetsområdena samverka. Utifrån
områdesansvaret är det primärvårdens uppgift att se till att denna samverkan skapas. Det gäller
samarbete såväl med regionens enheter som med kommunens äldreomsorg och elevhälsa,
Försäkringskassan, arbetsförmedlingen m fl. Strävan är att effektiv vård ges på rätt vårdnivå.
Administrativa gränsdragningar, hierarkiska strukturer och professionella identiteter måste omprövas
och utvecklas utifrån vad som är bäst för patienten.
Ge alla i landet tillgång till bästa kunskap och praxis: det kräver nationell utbyggnad av primärvården
där den bäst behövs samt nationell samordning av specialistvård och sjukhusvård så att alla i landet får
tillgång till den snabbt ökande medicinska kunskapen. Konkret ska det innebära att invånare och
patienter i Sollefteå har tillgång till samma kunskap och behandlingsmetoder som invånare i Göteborg
och Stockholm.
När det gäller specialistvården i psykiatri måste kommun och region samarbeta. Det är särskilt viktigt
vid samsjuklighet, som är vanlig vid psykisk ohälsa/sjukdom/missbruk, där kontinuitet och tydlighet,
vad avser vårdansvarig enhet, är av stor betydelse. Även samordningen av socialvård,
försäkringskassa, arbetsförmedling, öppenvård och dagverksamhet ska skötas i den gemensamma
organisationen (kommun och region). Särskiljande behandling av kroniskt sjuka och nyinsjuknade är
viktigt, med speciella kliniker för nyinsjuknade och psykiatriska hem för kroniskt sjuka med kollektivt
boende, psykosocial träning och fysiska hälsokontroller. Mellanvårdsformer bör skapas och vara ett
mellanting mellan öppenvård och heldygnsvård, där patienten omväxlande kan få vård inom öppenoch slutenvård utifrån sina behov.
En bättre nationell struktur måste skapas för att öka tillgänglighet till god specialistkompetens för alla
(i Stockholm liksom i alla delar av landet) så att remiss från primärvård kan göras till valfri
specialistenhet i Sverige. Detta är i princip redan möjligt, men en struktur och digitaliserat
remitteringssystem saknas. Att skapa ett sådant system är viktigt för alla, eftersom det då blir möjligt
att effektivisera vårdkedjor och att skapa likvärdig tillgång till kompetens för alla i landet.
Etablera en nationell struktur för specialistsjukvård och göra den tillgänglig för hela landet med hjälp
av digital teknik som kan ge information om var rätt medicinsk expertis, tider för öppenvårdsbesök
eller om vårdplatser finns tillgängliga.
I vissa fall, särskilt vid ovanliga sjukdomar, kan tillgången till den bästa specialistkompetensen finnas
bara på vissa håll i landet och alla med en viss sjukdom bör då kunna remitteras till en sådan
specialistmottagning, något som ofta kan ske som videokonsultation i ett första skede. Med ett
nationellt remissystem kommer kompetens, tillgänglighet och valfrihet att bli bättre jämfört med
dagens system.
Nationella uppdrag bör ges till de olika specialistföreningarna – att se över och utarbeta en plan för att
specialistkunskapen inom varje specialitet görs tillgänglig för hela landet.
Satsa på gemensam infrastruktur i den nationella sjukvården så att uppföljning, kvalitetsanalyser kan
utvecklas. System bör införas som ger bättre möjligheter för den enskilde patienten att följa sin
sjukdom och ta del av kunskap.
III. Vården är en kunskapsorganisation; Forskning och utbildning, problem och
lösningsförslag
Vården är en kunskapsorganisation. Hälso- och sjukvård är ett mycket komplext system i alla
utvecklade länder. Kunskapsområden som ingår i uppdraget är naturvetenskapliga (medicin och
teknik), humanistiska (etik) och samhällsvetenskapliga (vård och ekonomi m fl).
Vårdens ledarskap och organisationsutveckling bör ägnas särskild uppmärksamhet. Nya idéer och
alternativ till traditionella organisationsformer bör uppmuntras i syfte att skapa en utveckling mot mer
effektiva organisationsformer och ett mer effektivt ledarskap. Vi har sett en förskjutning sedan 1960-
talet från en stark professionell medicinsk ledning (överläkaren bestämde), till ett administrativt och
politiskt ledningsansvar som utvecklats till ekonomidriven public managementstyrning. Sedan 2000-
talet har inslagen av marknad och vinst påtagligt ökat. Därmed har helhetssynen och ansvarsfrågan
tunnats ut. Företrädare för privatisering av vården har utövat stark påverkan på politiker, framför allt
på den borgerliga sidan.
Olikheter mellan vårdgivare med jämförbara uppdrag bör accepteras och uppmuntras. Möjligheter att
skapa olika sätt att bedriva vård inom ramen för offentligt driven vårdverksamhet frigör kreativitet hos
de medicinska professionerna och ger patienterna möjlighet att välja mellan vårdgivare som
organiserar vården på olika sätt.
Kunskapen utvecklas dessutom mycket snabbt och ökade möjligheter att diagnosticera och behandla
sjukdomar gör att sjukvårdsorganisationen måste förändras, ofta på grundläggande sätt. Det medför ett
behov av nära koppling mellan klinisk forskning och praktisk sjukvård, där professionerna måste ha
möjlighet att kontinuerligt införa nya behandlingsmetoder. Det försvåras om vårdkedjorna är splittrade
och om vinstmotivet dominerar.
En mindre omtalad effekt av att den professionella styrningen av vården ersätts med marknadsstyrning
är att nya metoder för diagnostik och terapi blir svårare att införa eftersom sjukvårdssystemet är
uppsplittrat. Det gäller särskilt när ny kunskap medför att hela vårdkedjor måste omorganiseras för att
ny kunskap ska komma till patienters nytta. I den marknadsstyrda vården finns ingen instans som bär
detta helhetsansvar och alla patienter blir förlorare.
Patienter blir alltmer välinformerade och efterfrågar bästa kunskap och en mer individuell behandling.
Medicinsk teknologi (diagnosticering, behandlingar, läkemedel mm) utvecklas snabbt, fler aktörer och
fler tjänster tillkommer mm. Förändringstakten är hög. Samordning och styrning är därför alltmer
nödvändig. Det ska ses som en integrerad del i vårdens utveckling och inte som en “byråkratisering”
av vården.
Utvecklingsmöjligheterna för starkt professionella organisationer handlar främst om att bygga in
lärandet som en naturlig del i verksamheten. Att få i gång processer som systematiskt använder sig av
nyvunna erfarenheter och kunskaper kräver ett särskilt ledarskap och en särskild miljö. Styrs processer
för hårt kommer inte kreativa krafter till uttryck. För svag styrning å andra sidan leder till
fragmentisering.
Hälso- och sjukvård är en multiprofessionell organisation, som ofta hanterar komplexa frågeställningar
som inte sällan är livsavgörande för patienten. För att klara uppgifter av detta slag krävs hög grad av
självständighet och lärande. Därför måste aktörer stimuleras att undersöka och relatera till den faktiska
situationen och handla utifrån vad man uppfattar är till gagn för patienten och verksamheten snarare än
att invänta direktiv uppifrån. Hälso-och sjukhuslagen utgör en bra grund för sådant handlande liksom
de professionella riktlinjerna.
Det är ett handlande som utgår från ett systemiskt tänkande dvs att relatera sig till det system man är
en del av. Det innefattar även en etisk dimension, att stimulera till egenansvar med den professionella
erfarenheten som grund. Handlingar som är självvalda äger större bärighet. Ledarskap inom hälso-och
sjukvård måste därför till stor del bygga på förståelse för de professionella villkoren förutom att
hantera resursfrågor. Det är ledningens uppgift att stimulera handlingar och styra verksamheten utifrån
detta synsätt.
Kunskapsutvecklingen i sjukvården sker mycket snabbt med nya möjligheter till bättre diagnostik och
behandling av många olika sjukdomar. En huvuduppgift för Hälso- och sjukvården i Sverige är att dels
bidra till denna nya kunskap, dels se till att den nya kunskapen kommer patienterna till del på ett
likvärdigt och snabbt sätt i hela landet.
För att skapa den nya kunskapen krävs att information om patienters sjukdomar kan delas fritt mellan
vårdgivare och forskare, alltid givetvis efter patientens godkännande. Forskningen ska också ges
resurser att studera riskfaktorer för sjukdomars utveckling så att det blir möjligt att minska dessa
riskfaktorer och därigenom förhindra sjukdomsuppkomst.
En annan viktig uppgift för forskningen är att pröva effektiviteten av nya läkemedel och undersöka hur
de bäst kan användas för olika patienter.
En effektiv klinisk forskning kräver att kunskap fritt kan delas mellan olika nivåer i sjukvården och
mellan olika vårdgivare. Privatiseringen av primärvård och specialistvård framför allt i Stockholm, har
skapat problem för den kliniska forskningen som nu inte längre kan följa patienternas
sjukdomsutveckling i den splittrade vården eftersom privata vårdgivare ogärna medverkar i klinisk
forskning. Det har gjort att förutsättningarna för forskningen inom många viktiga områden försämrats
kraftigt i Stockholmsregionen.
Vad som krävs är att skapa och återskapa kunskapsmiljöer där forskning och utbildning kan bedrivas i
nära samverkan med patienter och sjukvård. Ett sätt att skapa sådana miljöer är att bilda och utveckla
sk akademiska specialistcentra där forskning utbildning och vård samverkar och att dessa
specialistcentra samverkar nära med både akutsjukhus och med primärvård och annan öppen
specialistvård; detta underlättas av om ledningen för regionen Stockholm återtar kontrollen över var
och hur primärvård och specialistvård bedrivs, och att sådan vård bedrivs i egen regi eller efter
upphandling där särskilda krav ställs på möjligheter att bedriva forskning och utbildning.
IV. Avveckla LOV (Lagen om valfrihetssystem) och ersätt med rättvis sjukvård under
demokratisk kontroll
Avveckla lagen om valfrihetssystem (LOV) för primärvården och den öppna specialistvården och
ersätt den med systems som ger demokratisk kontroll över vården och med bättre tillgänglighet till
vård, särskilt för dem med svåra och kroniska sjukdomar. I avvaktan på att lagen avvecklas av
riksdagen bör möjligheterna till vårdval inom öppen specialistvård begränsas i Region Stockholm.
Regionen kan i stället upphandla privata vårdaktörer med företräde för den ideburna vården (enligt
IOP) som komplement till den offentliga vården och där använda möjligheten till upphandling med
förutsättningen ”bästa förhållande mellan kvalitet och pris”. På sikt bör en ny lag för upphandling av
sjukvård skapas, som gör det möjligt att prioritera kvalitet och kontinuitet och inte bara pris i
upphandlingen för at stärka samverkan mellan privat och offentlig verksamhet i vården.
V. Stoppa prioriteringen av vårdkoncerner över idéburen vård
Utbildningen av nya läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter och andra vårdverksamma är beroende av
lärare som har tillgång både till ny kunskap från forskningen och till sjukvårdsmiljöer där praktisk
tillämpning av den nya kunskapen kan läras ut. Sådana utbildningsmiljöer görs sällan tillgängliga i de
privata sjukvårdsenheterna, vilket har lett till att det är svårt att utbilda och vidareutbilda nästa
generation av sjukvårdsanställda i Region Stockholm. För privata vårdföretag är det mer lönsamt att
enbart anställa färdigutbildade än att utbilda eller vidareutbilda egen personal. Privatiseringen leder
därför till en ökande brist på kompetenta medarbetare i vården. Region Stockholm utbildar inte sin
egen personal i tillräcklig omfattning utan rekryterar från övriga landet, som då åderlåts på
specialister.
VI. Stoppa Patienter med privatförsäkring går före i kön
Möjligheten att genom privata sjukvårdsförsäkringar köpa sig förtur till offentligt finansierad vård
bör avskaffas så fort som möjligt. Vård som finansieras av privata sjukförsäkringar skall inte
hanteras inom den offentliga vården.
VII. Minska Byråkratiseringen och ersätt med verksamhet med mer inflytande från
sjukhuspersonalen
Bättre bemanning och fler vårdplatser i akutsjukvården ger bättre möjligheter att tillämpa ditt
yrkeskunnande
Utbyggnad av primärvården så att medarbetare får möjlighet att använda och utveckla sitt
yrkeskunnande
Övertid ska inte överskrida gällande avtal. Undantag kan gälla vid t ex pandemier.
Rätt till vidareutbildning och kompetensutveckling, inom tjänsten, för alla yrkeskategorier
Bättre löneutveckling för undersköterskor, sjuksköterskor, skötare och närstående yrkesgrupper med
prioritering för de medarbetare som arbetar i skift på sjukhusen med de svårast sjuka patienterna eller
med annan dygnet-runt verksamhet.
VIII. Arbetstidsförkortning med bibehållen lön på vissa arbetsplatser.
En översyn av personalpolitiken behövs i både kort- och långsiktigt perspektiv. Den ska innehålla en
plan för hur löneökningar ska kunna genomföras, behov av heltidstjänster tillgodoses liksom även en
genomförandeplan för arbetstidsförkortningar. Personalpolitiken måste även innehålla en strategisk
plan för utbildning, vidareutbildning och forskning som relateras till vårdbehov och vårdstruktur.
Särskilt viktigt är att etablera utbildningsplatser inom bristyrkena.
Inhyrning av personal måste minskas. Personalförsörjningen bör i stället lösas genom ökad
grundbemanning och höjda löner. Även personalpooler kan övervägas. Resurser inom såväl
primärvård som akutsjukvård måste omfördelas till områden som är underförsörjda. Därmed kan det
akuta vårdtrycket minska och den planerade vården stärkas.
För att utveckla hälso- och sjukvården i ett långsiktigt perspektiv bör kunskapscentra etableras inom
prioriterade områden som psykisk ohälsa, äldrevård, primärvård med fl.
För att följa och bevaka att de etiska riktlinjerna följs bör ett etiskt råd etableras på regional nivå
bestående av rättrådiga och oväldiga medlemmar.
IX. Prevention
Prevention dvs att stödja patienter i att förändra levnadsvanor som kan orsaka sjukdomar. Det sker
oftast i samband med patienters besök i primärvården. Detta förebyggande hälsoarbete skall ske i
samverkan med andra aktörer inom ett geografiskt ansvarsområde. Det kan handla om samverkan
kring exempelvis obesitas bland skolbarn genom samverkan med skolan/kommunen Andra områden
kan vara att förebygga tobaksvanor och psykisk ohälsa.
Av avgörande betydelse för det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet är att
hälsopolitiska, tvärsektoriella handlingsprogram införs. Dessutom bör det uppsökande arbetet bland
mödrar, socialt utsatta, ensamstående, nyanlända bland listade patienter utvecklas. I förebyggande
syfte bör screeningverksamhet utvecklas.
X. Digitalisering
Digitala tjänster ska utvecklas i den offentliga vården, bland annat i primärvården med
områdesansvar som ges särskilda resurser till detta. Alla vårdenheter ska åläggas att arbeta med
samma journalsystem så att enheter i patientens vårdkedja kan kommunicera med varandra och ge
patienten en tydlig väg genom vården. Nationell och regional kompetens ska ges uppdrag att verka
för att samordnad informationsöverföring säkerställs i hela landet och ett gemensamt journalsystem
för sluten och öppen vård införs som även omfattar den kommunala hälso- och sjukvården.
Fristående nätläkarföretag som “skummar grädden” innebärande att de enklaste fallen prioriteras
resursmässigt, ska avvecklas och ersättas med digital vård som i första hand hanteras av
primärvården.
XI. Kommun- och Region (gemensamt ansvar)
Skapa en organisation där kommun och region samarbetar inom psykiatrisk och geriatrisk
specialistvård. (modell Norrtälje Tiohundra).
Främja medverkan av ideella organisationer och patientföreningar i utformningen av vården.
Påskynda i samverkan med länets kommuner; inrättandet av fler familjecentraler.
Etablera integrerade verksamheter med mödra- och barnhälsovård, socialtjänst och öppen förskola.
Inrätta mobila vårdteam så att de svårast sjuka äldre kan få sitt vårdbehov tillgodosett i det egna
hemmet. För det krävs ett nära samarbete mellan sjukhus, primärvård och kommun.
Ge barn- och ungdomspsykiatrin i uppdrag att initiera samarbete med skolornas elevhälsa.
6. Finansiering och resurser till hälso- och sjukvården
Ersättningen till primärvården ska utgöras av en kombination av prestationsersättning, fast ersättning
samt ”kapiteringsersättning” dvs ersättning för listade medborgare. Hur ersättningen utformas varierar
för olika vårdformer – primärvård, geriatrik, närakut med flera verksamheter. Hänsyn ska alltid tas till
befolkningens socioekonomiska sammansättning i det geografiska området. Flera utredningar har
granskat primärvården och föreslagit ökade resurser och att varje primärvårdsläkare bör ha kring 1100
listade patienter.
Ersättningen till akutsjukhusen måste också ökas och arbetsvillkoren (inklusive lönerna) för dem som
arbetar där kraftigt förbättras. Den helt okontrollerade utvidgningen av vårdvalsenheterna ska tas
tillbaka i demokratisk kontroll, så att det blir möjligt att skapa bra arbetsvillkor, bra bemanning och
bra kompetensutveckling för alla i sjukvården, också för dem som arbetar i akutsjukvården.
Samhället (staten och regioner) måste säkerställa att hälso- och sjukvård finansieras på ett sådant sätt
att en effektiv och jämlik vård med bästa möjliga kvalitet kan ges alla invånare. För att möjliggöra en
jämlik hälso- och sjukvård bör finansieringen ske efter en långsiktig och behovsstyrd plan och med en
nationell strategi för en likvärdig vård varhelst i landet man bor. På ett övergripande plan bör också
sjuk- och hälsovården liksom andra delar av välfärdssektorn få en större del av Sveriges samlade
resurser i stället för den omfördelning till redan gynnade grupper i samhället som skett under senare år
i vårt land. Därutöver behövs mer resurser i takt med att de medicinska, biomedicinska och
medicinsktekniska möjligheterna att diagnostisera, behandla och förebygga sjukdom ökar. Avancerade
läkemedel av olika slag är ofta dyra men när de är till bevisad nytta måste nya resurser tillföras så att
de kommer till användning för de patienter som behöver dem.
En annan orsak till behovet av ökade sjukvårdsresurser är att befolkningen blir allt äldre och lever allt
längre. Förväntningarna på ett bra liv för äldre kräver en väl fungerande sjukvård. En tredje orsak är
att vi alla som medborgare i Sverige vill ha en tillgänglig och tillförlitlig vård av hög kvalitet som kan
erbjuda behandling i ett tidigt skede så att perioder med allvarlig sjuklighet kan undvikas. Individer
med mindre allvarliga sjukdomar, men som ändå begränsar livet, önskar också snabb tillgång till vård.
Även detta behov skall kunna tillgodoses.
Finansiering av det som föreslagits bör ske både genom omfördelning och nettotillskott. En
omfördelning handlar om att så snart som möjligt successivt avveckla vårdvalsystemet inom
specialistvården, hyrpersonal och fristående nätläkartjänster till att stärka primärvård, psykiatri och
akutsjukvård och offentligt driven eller väl upphandlad öppen specialistvård. Nettotillskott bör ske
genom statlig finansiering och med nationell samordning så att det blir möjligt att bedriva en jämlik
och tillgänglig vård i hela landet.
Våra förslag syftar till att skapa en mer jämlik och behovsgrundad vård som dessutom är mer
resurseffektiv. Särskild betydelse fäster vi vid förslagen om systemförändrande satsningar och på
första linjens primärvård och psykiatri, förstärkt akutsjukvård med fler vårdplatser samt en ny
personalpolitik.
Sammanfattande slutsatser:
Vårdens aktörer ska ha ett gott samarbete och eftersträva en effektiv vård som ges på rätt vårdnivå.
Vårdvalssystemet har inneburit ojämn fördelning av läkare och sjuksköterskor i landet och i
Stockholmsregionen, en underfinansierad och dåligt fungerande akutvård och splittrade vårdkedjor.
Tillgången till viktig vård har därmed försämrats både i Stockholm och i övriga Sverige. Detta är
resultat av att lönsamhet prioriteras framför behov. Den fria etableringsrätten gör det omöjligt för
primärvården att utöva sitt områdesansvar och splittrar vårdkedjor. Privatförsäkringar skapar
ojämlikhet och oetisk prioritering av sjukvårdsresurser.
Vinstdriven vård tillsammans med privata försäkringslösningar har inneburit att de tre etiska
riktlinjerna i hälso- och sjukvårdslagen inte har kunnat upprätthållas. Som en följd av den vinstdrivna
vårdens expansion har vård på lika villkor (människovärdesprincipen) inte kunnat upprätthållas till
fullo. Det har i sin tur lett till att skillnader i hälsa över tid markant har ökat i regionen.
Behovsprincipen har brutits i och med att privatförsäkrade patienter givits förtur till vård.
Överetablering har skett av privata vårdenheter där så är lönsamt samtidigt som vissa områden blivit
underförsörjda, vilket strider både mot principerna om människovärde och resurseffektivitet. Det är
alltså uppenbart att den borgerliga ledningen i Region Stockholm inte följer hälso- och
sjukvårdslagen.
Den nuvarande utvecklingen i Stockholmsregionen med privata vårdföretag som ansvariga för stora
delar av vården, men utan ansvar för forskning och utbildning, har gjort att mindre kunskap skapas
och att den kunskap som finns inte förs vidare till medarbetare i vården på ett bra sätt. Allt detta går
givetvis ut över kvaliteten på den vård som erbjuds alla patienter; försämringen sker gradvis. Det
dröjer därför innan effekterna gör sig gällande fullt ut. Därefter tar det lång tid att återskapa ett
ändamålsenligt forsknings- och utbildningsklimat, vilket är till stor skada för framtida patienter i
Stockholm och i Sverige.
Primärvården ska byggas ut och vara tillgänglig i alla områden i Region Stockholm. Alla invånare
ska ha möjlighet att ha kontakt med en vårdcentral och läkare som de själva valt. Akutmottagningarna
ska förstärkas för att minska väntetider och vårdplatser och intagningsavdelningarna måste bli flera
och få tillräcklig bemanning. Den öppna specialistvården ska organiseras bättre med fungerande
vårdkedjor och god tillgänglighet.
Sammantaget vill vi med detta dokument visa att den nuvarande borgerliga regionledningen i
Stockholm bedriver en oetisk, ineffektiv och i stora delar kunskapsfientlig politik och hur ett annat
jämlikt, effektivt och tillgängligt sjukvårdssystem kan skapas med en socialdemokratisk ledning i
Region Stockholm.
Bättre & Jämlik Hälsa 